En stor del av min frustration och ilska härrör från det faktum att Masters och forskarnivå kliniker som ser och behandla sexuellt missbrukare kunder på en regelbunden basis hade mycket lite input i APA: s beslutsprocess. I själva verket, organisationens förfarande för att besluta om diagnoser och potentiella diagnoser dök från början för att vara trångsynt och viktas mot biologi och medicinering än genuint avsedd att hjälpa de tusentals aktiva in-the-field kliniker som regelbundet se, diagnostisera, och behandla verkliga personer med verkliga problem.

Har området sexmissbruk kräver mer forskning innan hyper Disorder ingår i DSM som en fristående diagnos? Ja absolut. Jag har skrivit om detta behov av forskning inom ett stort antal artiklar, bloggar och sociala medier inlägg under de senaste åren. Även författaren av den föreslagna diagnos, Dr. Marty Kafka i Harvard, håller med om att hyper Disorder kräver mycket mer grupp ett, vetenskapligt granskad forskning före full integration. (Vi behöver särskilt mer forskning om kvinnliga sexmissbrukare.) Tyvärr APA: s beslut att helt utesluta hyper Disorder från DSM - 5 innebär att det inte finns någon formell väg för att forskning ska ske, som medel för NIH och universitetsbaserade studier drivs till stor del av det språk som visas (och inte visas) i DSM - särskilt i "potentiella diagnoser i behov av ytterligare forskning" i bilagan. Så APA formellt begärt en litteraturgenomgång och diagnostisk förslag valt att inte inkludera den föreslagna diagnos eftersom det inte fanns tillräckligt med forskning för att stödja (eller neka) det, och sedan följas upp genom att inte tillhandahålla en väg för framtida forskning. För mig gör detta meningslöst.

Tyvärr vår professionella "ledare", de män och kvinnor som skapar och godkänner DSM, verkar vara socialt, politiskt, och kanske även moraliskt efter sin tid. Deras brist på handling speglar organisationens tendens att undvika "trycka kuvertet" på något meningsfullt sätt. Denna konservatism beror delvis från APA medlemskap växande brist på engagemang i dag till dag, utmanar verkliga värld som människor möter i den digitala tidsåldern. Så öva terapeutiska samhället kvar med en ytterst svår utmaning: Hur ska vi effektivt diagnostisera och behandla människor som går in i våra kontor på en daglig basis som söker hjälp för självrapporterade, problematiska mönster av tvångsmässigt sexuellt beteende?

Konstigt nog uppstår APA: s beslut vid en tidpunkt då allmänheten och media har kommit att känna igen och acceptera sexmissbruk och (i mindre utsträckning) romantisk missbruk som äkta, allvarligt destruktiva frågor - precis lika verkliga och försvagande som alkoholism, tvångs hasardspel, och drogberoende. Samtidigt, alléer mot utveckling, underhåll och upptrappning av sex- och kärleksberoende ökar för varje minut. Varje ny tekniska framsteg, tycks det, kan användas för sitt ändamål... Och även för sex. Den enkla, obestridligt faktum är tech-connect boom har ökat kraftigt den genomsnittliga personens förmåga att anonymt och kostnadseffektivt tillträde intensivt stimulerande sexuella bilder (pornografi), att engagera sig i en nästan ofattbar mängd virtuella sexuella erfarenheter (webbkameror, teledildonics, alternativ verklighet sex spel, etc.), och att omedelbart geo-lokalisera, kontakt och hook-up med avslappnade, anonym, och betalda för sexuella partners. Även om detta inte är ett problem för de flesta - liknar dricka alkohol eller gambling - vissa människor verkligen vilse i denna sexuella gungfly. Och tack vare APA fortsatta okunnighet - vare sig det fejkade eller avsiktlig - vi har ingen möjlighet att exakt bedöma och diagnostisera dessa individer, som uppenbarligen sina problem inte existerar.

Tänk på följande klienten:

Zach är en 25-årig doktorand. Han har varit att visa hardcore pornografi på nätet dagligen sedan han var 11 år gammal. Han trädde terapi eftersom han har lite att inget intresse av relationsbaserad sexuella eller intima upplevelser. I själva verket är de enda i-kött möten som verkar för att slå honom på är de anonyma möten han sätter upp med sina smartphone kön locater apps (Blendr, Skout och Ashley Madison). Även denna typ av kön blir mindre och mindre givande. Han säger att vad han egentligen vill är hittills en flicka på allvar och så småningom gifta sig, men varje gång han försöker göra det han finner sig själv rädd för relation intimitet och oförmögen att utföra sexuellt. Så han återvänder till online porr och anonyma uppkopplingar. Nu är han är deprimerad, ängslig och självförakt eftersom han inte kan datum, kan inte para sig, och kan inte skapa den typ av familjen han desperat önskar (och förtjänar).

Vad är en terapeut skulle säga den här mannen? Hur kan vi diagnostisera honom? Visst kan vi säga att han är deprimerad och lider av ångest och låg självkänsla, men dessa frågor är symptom på underliggande problem (sexmissbruk) snarare än själva problemet. Så länge som hans tvångsmässigt sexuellt beteende fortsätter, så kommer också att hans depression, ångest och självhat - tillsammans med sin oförmåga att utveckla och genomföra vuxna intima fästförmåga. Bedöma och behandla (med tidigare diagnostiska etiketter) en sexuellt beroende kundens samtidiga symptom är i bästa fall en nödlösning som inte på något meningsfullt sätt leda honom mot långsiktig emotionella och psykiska hälsa.

Så jag frågar APA, vad ska vi säga Zach och tiotusentals andra klienter som uppvisar liknande sexuella och romantiska frågor? Vilka verktyg har ni erbjuds dem av oss arbetar aktivt i psykisk hälsa behandlingsområdet? Vi de ringa Masters och forskarnivå terapeuter - De individer som utför 80% eller mer av praktisk psykisk hälsa och missbruksvård arbete i detta land - har verklig, levande, lidande människor att hjälpa, men du, vår ledning, har presenterade oss med en smärtsamt otillräckliga verktygslåda med att arbeta. Ännu värre, din brist på handling vidmakthåller indirekt skadliga etiketter som många i vårt samhälle fäster de olyckliga människor som tvångsmässigt ägnar sig åt problematiska sexuella beteenden. Vi varumärket dessa individer som slampor, nymphos och perversa - mycket som vi brukade kalla alkoholister bums och narkomaner urartar - som endast tjänar till att förvärra ångest, depression och andra psykiska tillstånd som följer och driver sexmissbruk. Kanske är det dags för MDS att stiga åt sidan som enda beslutsfattarna inom detta område, vilket gör att kliniker som ger behandling till "fungerar bra" för att definiera de problem vi behandlar.