När jag var sju och förbereda för min första komm, vi förväntas gå till bikt först. Tillbaka på sextiotalet som var en skrämmande utsikter, som innebär en mörk monter, helvete eld och spilla dina tarmar till en skugga bakom en skärm. Det enda min sju år gamla jag kunde komma på att bekänna var den tid jag stal en prydlig liten borste från Joyce Weber, min vän från ner på gatan. Jag eftertraktade som rosa och blå plastborste. Min mamma hade redan marscherat mig över till Joyce hus för att lämna borsten tillbaka och be om ursäkt. Vad mer botgöring kan det möjligen vara?

Sju sätt att be om ursäkt:

1. Inte få defensiv och vara allt, "jag inte har något att be om ursäkt för!" Tänk på det.
2. På knä, krypande. Vanligtvis reserverad för extrema överträdelser som en affär. I så fall räkna med att kräla en lång tid men inte alltid.
3. Från hjärtat. När min son var tre år gammal och slog hans lillasyster i huvudet med Buzz Lightyear, bevittnade min mor hans ursäkt. ”Det är inte en uppriktig ursäkt”, sade hon. ”Han borde menar det.” Ja, han var tre. ”Form först”, sa jag. ”Vi kommer att arbeta på uppriktighet senare.” När han var fem eller så jag tänkte att han skulle kunna förstå begreppet betyder det.
load...
4. Med godis och blommor. Bara för att öppna dörren eller efter ursäkt accepterats, som ett tack. Räkna inte med godsaker att ersätta uppriktighet. Nej, inte ens en tennis armband.
5. Ansikte mot ansikte är bäst. Och hårdast. Som min vän Steve sade på Twitter, ”be om ursäkt suger.” Det finns ingen väg runt det. Ett telefonsamtal kommer på andra. E-post eller direktmeddelande skulle kunna fungera, så länge det är garanterat privat. Ett handskrivet brev är bättre, enligt min mening. Skrivandet måste noga genomtänkt när fördelen av röst och kroppsspråk är frånvarande. Textning en ursäkt? Du har mig där. Kanske för en 14-årig? Jag vet inte, det kan vara en generations sak. Jag skulle inte rekommendera det.
6. Håll dig till den aktuella frågan. Inte ber om ursäkt för alla synder i det förflutna. Det kan smälla av oärlighet. (Om alla synder i det förflutna är frågan kommer en ursäkt inte täcka det. Behöver du förmodligen en medlare, som en pastor eller terapeut.)
7. Säg att du är ledsen en gång, verkligen sagt med all uppriktighet du kan uppbåda. Låt det gå. Som ett meddelande i en flaska, skicka det, ha tålamod och hoppas att det landar i mottagliga händer.

Ta emot en ursäkt är inte heller lätt.

Min mamma skulle inte tillåta mig att be om ursäkt till henne. Ja, hade min mamma en dubbelmoral när det gäller ursäkter. Hon var en komplicerad kvinna. Hon var av 'kärlek aldrig behöva säga att du är ledsen' skolan, men bara när det gällde att skada hennes känslor, inte andras. Ursäkta mig, men jag har alltid trott att det var så mycket doggy doodoo. Om du inte kan säga att du är ledsen att dem du älskar, som du kunde säga det till? Vad jag saknar här? Det var galen fattandet.

Då brukar man göra adjö, det är vad jag uppskattar från den person jag har ont:

1. Var direkt med mig. Snälla du. Det finns ingenting i denna värld värre än en kall skuldra, eller att hitta ut från någon annan. ”Du ska veta vad du gjorde!” Är en hopplös uttalande. Jag vet att jag har en bugaboo om detta eftersom det är vad min mamma skulle säga. Jag kunde aldrig bli arg på henne av rädsla för sin kalla handen. Av den anledningen jag verkligen uppskattar direkthet. Säg att du är galen och varför. Ge mig en ledtråd och möjlighet att gottgöra. Det gör ont på båda sidor, men det är en akut smärta som healing kan börja.
2. Inte dra ut. Motsatsen till att vara direkt kan vara stewing tyst eller tjat oändlighet. Om en ursäkt är motiverat, vänta på det.
3. Har ett öppet hjärta. Det finns vanligtvis två eller fler sätt att titta på en sak. Förhoppningsvis, när vita värmen av ilska och sårad bränner ut lite kan du rota runt och se om du hade någon del i problemet. Försök att se det från överträdare synvinkel, eller från Guds. Medkänsla ersätter inte ursäkt; Det gör det lättare att höra.
4. Acceptera ursäkt när det uppriktigt ges. Du kan tala om skillnaden. Om det inte gavs ärligt, det fanns ingen ursäkt, alltså ingenting att acceptera. Jag är inte till förmån för flip fraser som ”Oh glömma det”, ”Du behöver inte be om ursäkt”, ”Det var ingenting.” Det är alltför lätt att gå dit när alla är klart obehagligt. Men ni båda vet att det verkligen var något. En enkel ”Tack”, följt av erbjudandet om en hård drink, oftast fungerar bäst.
load...

Ge och acceptera en ursäkt med grace är just detta. Det är en välsignad tillstånd för er båda: För apologizer, eftersom du valde att tillåta dig själv att vara sårbara i stället få defensiva; för en som accepterade ursäkten, eftersom du använt din makt över en sårbar själ med generositet istället för att vrida kniven.

Vilken lättnad!

Vad sägs om förlåtelse? För de flesta av oss människor, är förlåtelse en annan sak, som omfattar förtroende, och det tar tid att regenerera efter en dålig ont. Vad tror du?

Foto med tillstånd av Xavier Mazellier via Flickr